Sammanfattningar av Historiska Händelser

Sammanfattning

Forntida Egypten, en av världens äldsta och mest långlivade civilisationer, blomstrade tack vare Nilens livgivande vatten. De årliga översvämningarna lämnade efter sig bördigt slam som möjliggjorde ett intensivt jordbruk och ett överskott av mat, vilket i sin tur lade grunden för en komplex samhällsstruktur. Riket styrdes av faraoner, som betraktades som gudar på jorden och hade absolut makt. Denna centraliserade makt manifesterades i de storslagna monument som byggdes, främst pyramiderna i Giza som fungerade som gravplatser för faraoner som Khufu, samt de vidsträckta tempelkomplexen i Karnak och Luxor, tillägnade gudar som Ra, Osiris och Isis. Egyptierna utvecklade ett avancerat skriftspråk, hieroglyferna, som användes för religiösa texter, administration och historiska nedteckningar på papyrus och monument. Deras polyteistiska religion var djupt rotad i vardagslivet och inkluderade komplexa föreställningar om livet efter döden, vilket ledde till avancerade mumifieringstekniker och rikt utsmyckade gravar, som Tutankhamons berömda gravkammare. Utöver detta gjorde egyptierna betydande framsteg inom områden som matematik (för landmätning och konstruktion), astronomi (för att förutsäga Nilens översvämningar och utveckla en kalender) och medicin (med kunskap om anatomi och kirurgi). Det egyptiska samhället var starkt hierarkiskt, med farao och prästerskapet i toppen, följt av ämbetsmän, skriftlärda, hantverkare och bönder, samt slavar längst ner.

Sammanfattning

Kungariket Kush, ofta kallat Nubien, var en sofistikerad civilisation som blomstrade söder om Egypten längs Nilen i nuvarande Sudan. Dess historia sträcker sig över tusentals år och präglades av en dynamisk relation med sin mäktiga granne i norr. Nubien var rikt på naturresurser, särskilt guld, elfenben, ebenholts och exotiska djur, vilket gjorde det till en avgörande handelspartner och en strategisk region. Handeln och det kulturella utbytet med Egypten var intensivt, men relationen innebar också perioder av konflikt och dominans. Under Egyptens Nya rike kontrollerades Nubien av Egypten, men senare, under den Tredje intermedieperioden (ca 1070–664 f.Kr.), vände maktbalansen och nubiska kungar från Napata erövrade och styrde Egypten som den 25:e dynastin (ca 747–656 f.Kr.), med kungar som Piankhi och Taharqa. Efter att ha drivits ut ur Egypten av assyrierna flyttades Kushs maktcentrum söderut till Meroë. Här utvecklade riket en ännu mer distinkt kultur, inklusive det egna meroitiska skriftspråket (som ännu inte är fullt dechiffrerat) och en unik arkitektonisk stil, tydligast i de hundratals mindre, brantare pyramiderna i Meroë som fungerade som kungliga gravplatser. Meroë blev ett viktigt centrum för järnproduktion och handel i subsahariska Afrika. Trots starka egyptiska influenser, särskilt inom religion och konst, behöll Nubien sin egen identitet och spelade en avgörande roll som en kulturell och ekonomisk bro mellan Medelhavsvärlden och det inre Afrika.

Sammanfattning

Kungariket Aksum, centrerat i dagens Etiopien och Eritrea, var en dominerande makt vid Afrikas horn och Röda havet från cirka 100 e.Kr. till 940 e.Kr. Dess strategiska läge vid korsningen av handelsvägar mellan Romarriket, Arabiska halvön och Indien gjorde det till ett blomstrande kommersiellt och kulturellt nav. Aksum kontrollerade viktiga hamnar som Adulis vid Röda havet, vilket underlättade export av varor som elfenben, sköldpaddsskal, rökelse och slavar, samt import av textilier, metaller och glasvaror. Riket är berömt för sina monumentala stelar, höga huggna granitobelisker som restes som gravmarkörer eller minnesmärken för kungarna – den största, nu fallen, var över 33 meter hög. Aksum utvecklade sitt eget skriftspråk, Ge'ez, som fortfarande används inom den etiopisk-ortodoxa kyrkan, och var ett av de första rikena i världen att prägla egna mynt, vilket vittnar om dess ekonomiska styrka och organisation. En avgörande händelse var när kung Ezana konverterade till kristendomen runt mitten av 300-talet e.Kr., vilket gjorde Aksum till en av de tidigaste kristna staterna. Kristendomen blev djupt rotad och formade rikets identitet och kultur. Aksum hade också en stark militärmakt och expanderade sitt inflytande över södra Arabiska halvön under kung Kaleb på 500-talet. Rikets nedgång från 600-talet och framåt berodde troligen på en kombination av faktorer, inklusive klimatförändringar, överexploatering av marken, minskad handel på grund av persisk och senare islamisk expansion i regionen, samt interna stridigheter.

Sammanfattning

Antikens Grekland, en civilisation som blomstrade från cirka 800 f.Kr. till den romerska erövringen 146 f.Kr., lade grunden för mycket av den västerländska kulturen. Den bestod inte av ett enat rike, utan av hundratals självständiga stadsstater (poleis), var och en med sitt eget styre och sina egna lagar. De mest inflytelserika var Aten och Sparta. Aten är berömt för att ha utvecklat världens första kända demokrati under 500- och 400-talen f.Kr., där fria, manliga medborgare hade rätt att delta direkt i folkförsamlingen (ekklesia) och fatta beslut. Även om denna demokrati var begränsad (kvinnor, slavar och utlänningar var exkluderade), var idén om folkstyre revolutionerande. Grekerna gjorde banbrytande insatser inom filosofi, med tänkare som Sokrates, Platon och Aristoteles som utforskade frågor om etik, politik, logik och metafysik. Deras idéer har format västerländskt tänkande i över två årtusenden. Inom vetenskapen lade grekerna grunden för matematik (Pythagoras, Euklides), astronomi, medicin (Hippokrates) och historieskrivning (Herodotos, Thukydides). Konsten och arkitekturen blomstrade, med ikoniska byggnader som Parthenontemplet på Akropolis i Aten, skulpturer som hyllade den mänskliga formen, och utvecklingen av dramat (tragedi och komedi) med dramatiker som Aischylos, Sofokles och Euripides. De panhellenska spelen, särskilt de olympiska spelen i Olympia, förenade grekerna i religiösa och idrottsliga festligheter. Genom kolonisation spreds den grekiska kulturen runt Medelhavet och Svarta havet. Senare, under Alexander den stores erövringar på 300-talet f.Kr., spreds grekiskt språk och kultur (hellenismen) ända till Indien, vilket skapade en ny, kosmopolitisk värld.

Sammanfattning

Antikens Rom, vars historia sträcker sig från stadens mytiska grundande 753 f.Kr. till Västroms fall 476 e.Kr., utvecklades från en liten stadsstat till ett av historiens mäktigaste och mest vidsträckta imperier. Under den tidiga republiken (ca 509–27 f.Kr.) styrdes Rom av valda ämbetsmän och senaten, en församling av aristokrater. Genom en kombination av militär skicklighet, disciplinerade legioner, strategiska allianser och effektiv administration expanderade Rom sitt territorium över hela italienska halvön och besegrade rivaler som Karthago i de puniska krigen, vilket gav dem kontroll över västra Medelhavet. Republiken präglades dock också av interna konflikter mellan patricier (adel) och plebejer (vanligt folk), samt senare av inbördeskrig mellan mäktiga generaler som Marius, Sulla, Pompejus och Julius Caesar. Caesars maktövertagande och mord ledde till republikens fall och uppkomsten av kejsardömet under Augustus (27 f.Kr.–14 e.Kr.). Under kejsartiden (principatet och dominatet) nådde Romarriket sin största utbredning under kejsare Trajanus (98–117 e.Kr.), sträckande sig från Britannien i norr till Nordafrika i söder, och från Spanien i väst till Mesopotamien i öst. Denna period, särskilt de första två århundradena e.Kr. (Pax Romana), kännetecknades av relativ fred, stabilitet och ekonomiskt välstånd inom imperiets gränser. Romarna var mästare på ingenjörskonst och byggde imponerande vägnät, akvedukter för vattenförsörjning, broar, offentliga bad (termer) och monumentala byggnader som Colosseum och Pantheon i Rom. Deras rättssystem, romersk rätt, lade grunden för många moderna rättssystem i Europa. Latinska språket spreds över imperiet och utvecklades till de romanska språken (italienska, franska, spanska, portugisiska, rumänska). Kristendomen, som uppstod i provinsen Judeen, spreds gradvis inom riket trots tidiga förföljelser och blev slutligen statsreligion under kejsare Konstantin den store på 300-talet. Under senare delen av kejsartiden drabbades riket av interna stridigheter, ekonomisk kris och ökande tryck från yttre folk ("barbarer"). Riket delades administrativt i Västrom och Östrom (Bysantinska riket) år 395 e.Kr. Västrom föll slutligen samman år 476 e.Kr. när den siste västromerske kejsaren avsattes, medan Östrom överlevde i nästan tusen år till.

Sammanfattning

Mesopotamien, "landet mellan floderna" (Eufrat och Tigris), i dagens Irak, var platsen för några av världens tidigaste civilisationer. Den bördiga halvmånen, som området ofta kallas, erbjöd gynnsamma förhållanden för jordbruk, vilket ledde till bofasta samhällen och uppkomsten av städer omkring 3500 f.Kr.

Den första stora civilisationen var sumererna i södra Mesopotamien. De utvecklade världens första kända skriftspråk (kilskrift), hjulet, plogen och avancerade bevattningssystem. De organiserade sig i självständiga stadsstater som Ur, Uruk och Lagash, var och en med sin egen skyddsgud och styrd av en prästkung. Sumererna byggde imponerande tempeltorn, ziggurater, och lade grunden för matematik (sexagesimalt system, 60-talssystem) och astronomi.

Omkring 2300 f.Kr. erövrades de sumeriska stadsstaterna av Sargon av Akkad, som skapade det första kända imperiet i historien, det Akkadiska riket. Senare dominerades regionen av Babylonien, särskilt under kung Hammurabi (ca 1792–1750 f.Kr.), som är känd för sin lagkodex, Hammurabis lagar, en av de tidigaste och mest kompletta bevarade lagsamlingarna. Babylonierna utvecklade också avancerad matematik och astronomi.

I norra Mesopotamien växte Assyrien fram som en militär stormakt, särskilt under det Neo-assyriska riket (911–609 f.Kr.). Assyrierna var kända för sin välorganiserade armé, sina brutala erövringsmetoder och sitt stora imperium som sträckte sig över stora delar av Mellanöstern. Deras huvudstad Nineve var känd för sitt stora bibliotek, samlat av kung Ashurbanipal.

Efter Assyriens fall upplevde Babylonien en sista storhetstid under det Neo-babyloniska riket (626–539 f.Kr.), med kungar som Nebukadnessar II, känd för att ha förstört Jerusalems tempel och för byggandet av det legendariska Babylons hängande trädgårdar (vars existens är omdebatterad). Mesopotamiens självständighet upphörde när Babylon erövrades av perserna under Kyros den store år 539 f.Kr.

Sammanfattning

Induskulturen, även känd som Harappakulturen, var en av de tre tidigaste civilisationerna i Gamla världen (tillsammans med Mesopotamien och Egypten). Den blomstrade i Indusflodens dalgång i det som idag är Pakistan och nordvästra Indien. Civilisationen var anmärkningsvärt utbredd och täckte ett större geografiskt område än både Mesopotamien och Egypten under deras respektive höjdpunkter.

Induskulturen kännetecknades av välplanerade städer med avancerad stadsplanering, inklusive rätvinkliga gatunät, standardiserade tegelstenar och imponerande vatten- och avloppssystem – bland de tidigaste kända i världen. De största och mest kända städerna var Harappa och Mohenjo-daro. Dessa städer hade ofta en upphöjd citadell och en lägre stadsdel med bostadshus, verkstäder och marknadsplatser. Byggnaderna var funktionella och det finns få tecken på monumentala palats eller tempel i samma skala som i Egypten eller Mesopotamien.

Samhället verkar ha varit relativt jämlikt jämfört med andra samtida civilisationer, med mindre tydliga tecken på en starkt centraliserad kungamakt eller en dominerande prästklass. De hade ett utvecklat skriftspråk, känt från tusentals korta inskriptioner på sigill och andra föremål, men detta skriftspråk har ännu inte kunnat dechiffreras, vilket gör att mycket om deras samhälle, religion och politik förblir okänt.

Indusfolket var skickliga hantverkare och bedrev omfattande handel, både inom sitt stora område och med andra civilisationer, inklusive Mesopotamien. Fynd av Indussigill i Mesopotamien och mesopotamiska föremål i Indusdalen vittnar om dessa kontakter. Omkring 1900 f.Kr. började civilisationen av okända skäl att förfalla. Städerna övergavs gradvis, och befolkningen spreds. Möjliga orsaker som diskuterats inkluderar klimatförändringar (förändrade monsunmönster, uttorkning av floder), miljöförstöring, epidemier eller invasioner/migrationer av andra folkgrupper (tidigare teorier om ariska invasioner är dock numera starkt ifrågasatta).

Sammanfattning

Den kinesiska civilisationen, en av världens äldsta kontinuerliga civilisationer, uppstod längs de stora floderna Huang He (Gula floden) och Chang Jiang (Yangtze). Tidiga dynastier som Xia (vars historicitet är omdebatterad) och Shang (ca 1600–1046 f.Kr.) lade grunden för det kinesiska samhället. Shangdynastin är känd för sitt skriftspråk (föregångare till modern kinesiska, bevarat på orakelben), sina bronsgjutningar och sitt hierarkiska samhälle.

Shang följdes av Zhoudynastin (ca 1046–256 f.Kr.), en lång period som traditionellt delas in i Västra och Östra Zhou. Under Zhou utvecklades konceptet "Himlens mandat" (Tianming), som legitimerade härskarens makt men också gav rätt att störta en orättvis härskare. Det var också under Östra Zhou, särskilt under perioderna Vår och höst samt De stridande staterna, som de stora filosofiska skolorna blomstrade, inklusive konfucianism (Konfucius), daoism (Lao Zi) och legalism.

År 221 f.Kr. enades Kina för första gången under en centraliserad kejsarmakt av Qin Shi Huangdi, den förste kejsaren av Qindynastin (221–206 f.Kr.). Han standardiserade skriftspråk, mått, vikter och valuta, byggde vägar och påbörjade byggandet av Kinesiska muren. Hans styre var dock brutalt och byggde på legalismens principer, vilket ledde till att dynastin snabbt föll efter hans död.

Qindynastin följdes av den långvariga Handynastin (206 f.Kr. – 220 e.Kr.), som betraktas som en guldålder i Kinas historia. Under Han etablerades konfucianismen som statsfilosofi, administrationen byggdes ut med ett meritbaserat ämbetsmannasystem (baserat på examinationer), och Sidenvägen öppnades, vilket ledde till ökad handel och kulturellt utbyte med Centralasien och Väst. Papperet uppfanns också under Handynastin. Dynastin föll slutligen samman på grund av interna stridigheter och uppror, vilket ledde till en period av splittring.

Sammanfattning

Mayakulturen var en av de mest framstående och långvariga civilisationerna i det förkolumbianska Amerika. Den utvecklades i Mesoamerika, ett område som omfattar nuvarande sydöstra Mexiko, hela Guatemala och Belize, samt västra delarna av Honduras och El Salvador. Mayacivilisationen är känd för sin avancerade skrift, matematik, astronomi, konst och arkitektur.

Mayakulturens historia delas ofta in i tre perioder:

• Förklassisk period (ca 2000 f.Kr. – 250 e.Kr.): Under denna tid utvecklades jordbruket (främst majsodling), de första byarna och städerna växte fram, och grunderna för mayaskriften och kalendern lades.
• Klassisk period (ca 250 – 900 e.Kr.): Detta var Mayakulturens guldålder. Stora stadsstater som Tikal, Calakmul, Palenque och Copán blomstrade i låglandet. Imponerande tempelpyramider, palats och bollplaner byggdes. Skriftsystemet och de matematiska och astronomiska kunskaperna nådde sin höjdpunkt. Städerna var självständiga politiska enheter som ofta låg i krig med varandra.
• Postklassisk period (ca 900 – 1500 e.Kr.): Under 800- och 900-talen kollapsade de stora städerna i det södra låglandet av okända skäl (möjligen en kombination av överexploatering, torka, krig och social oro). Kulturens centrum flyttades norrut till Yucatánhalvön, där städer som Chichén Itzá och Mayapán dominerade. Kulturen fortsatte att utvecklas, men med influenser från andra mesoamerikanska folk. När spanjorerna anlände på 1500-talet var Mayacivilisationen redan försvagad av interna strider.

Mayafolket utvecklade det enda fullt utvecklade skriftsystemet i det förkolumbianska Amerika, en kombination av logogram (tecken för ord) och syllabogram (tecken för stavelser). De hade ett avancerat matematiskt system som inkluderade begreppet noll och baserades på talet 20 (vigesimalt system). Deras astronomiska observationer var mycket exakta, vilket låg till grund för deras komplexa kalendersystem (inklusive den rituella 260-dagarskalendern och solårskalendern på 365 dagar).

Religionen var polyteistisk och central i samhället. Människor och gudar ansågs vara beroende av varandra, och ritualer, inklusive människooffer (även om inte i samma skala som hos aztekerna), var viktiga för att upprätthålla balansen i kosmos. Härskarna i stadsstaterna hade ofta även religiösa funktioner.

Sammanfattning

Aztekerna, eller Mexica som de kallade sig själva, var ett mesoamerikanskt folk som dominerade stora delar av centrala Mexiko från 1300-talet fram till den spanska erövringen 1521. De är kända för sin sofistikerade kultur, imponerande huvudstad Tenochtitlán och sina religiösa ritualer som inkluderade storskaliga människooffer.

Enligt legenden migrerade Mexica-folket från norr (Aztlán) och anlände till Mexikodalen på 1200-talet. Efter en tid som legosoldater åt andra stadsstater grundade de sin huvudstad Tenochtitlán på en ö i Texcocosjön omkring år 1325, på den plats där de enligt profetian såg en örn sitta på en kaktus och äta en orm (en bild som idag finns på Mexikos flagga).

Genom en allians med städerna Texcoco och Tlacopan (Trippelalliansen, bildad 1428) började aztekerna expandera sitt inflytande. De erövrade och underkuvade många andra folk och stadsstater i centrala Mexiko och krävde tribut (skatter i form av varor och tjänster) från dem. Aztekriket var alltså snarare ett tributimperium än ett enhetligt rike med centraliserad administration.

Tenochtitlán växte till en av världens största städer på sin tid, med en uppskattad befolkning på över 200 000 invånare. Staden var byggd på konstgjorda öar (chinampas) och genomkorsades av kanaler. I centrum fanns ett stort ceremoniellt område med imponerande tempelpyramider, varav den största var Templo Mayor, tillägnad krigsguden Huitzilopochtli och regnguden Tlaloc.

Aztekernas samhälle var hierarkiskt med en härskare (tlatoani) på toppen, följd av adel, präster, krigare, köpmän, hantverkare och bönder. Jordbruket var basen i ekonomin, och de odlade främst majs, bönor och squash på de bördiga chinampas.

Religionen genomsyrade alla aspekter av livet. Aztekerna hade en komplex polyteistisk religion med många gudar. De trodde att gudarna krävde människooffer för att solen skulle kunna fortsätta gå upp och världen bestå. Offren var ofta krigsfångar, och aztekernas ständiga krigföring syftade delvis till att skaffa offer. Denna praxis skapade fiendskap hos de underkuvade folken.

Aztekriket nådde sin höjdpunkt under härskare som Moctezuma I och Ahuitzotl. När spanjorerna under ledning av Hernán Cortés anlände 1519 styrdes riket av Moctezuma II. Cortés utnyttjade skickligt missnöjet bland de folk som tvingades betala tribut till aztekerna och allierade sig med dem (särskilt Tlaxcaltekerna). Efter en serie händelser, inklusive Moctezumas död och hårda strider (La Noche Triste), belägrade och erövrade spanjorerna och deras allierade Tenochtitlán 1521. Detta innebar slutet för Aztekriket.

Sammanfattning

Inkariket (Tawantinsuyu på quechua, "de fyra regionernas rike") var det största imperiet i det förkolumbianska Amerika. Det sträckte sig längs Andernas bergskedja i Sydamerika, från nuvarande Colombia i norr till Chile och Argentina i söder, och hade sin höjdpunkt under 1400-talet och början av 1500-talet.

Inkariket hade sitt ursprung i kungariket Cusco i Peru, grundat på 1200-talet. Under den legendariske härskaren Pachacuti (som tillträdde ca 1438) inleddes en period av snabb expansion genom erövringar och diplomati. Pachacuti och hans efterträdare, Topa Inca Yupanqui och Huayna Capac, utvidgade riket till dess enorma omfattning.

Riket styrdes av Sapa Inca ("den ende Inkan"), som ansågs vara son till solguden Inti och hade absolut makt. Huvudstaden var Cusco, betraktad som världens navel. För att administrera det väldiga riket byggde inkahärskarna upp ett imponerande vägnät (Qhapaq Ñan) som sträckte sig tusentals kilometer genom bergen, med hängbroar över raviner och värdshus (tambos) längs vägarna. Ett system med löpare (chasquis) användes för att snabbt förmedla meddelanden.

Inkafolket hade inget skriftspråk i traditionell mening, men de använde ett system med knutar på snören, kallat quipu, för att registrera statistik, skatter och annan information. Administrationen var effektiv och byggde på en hierarkisk struktur och obligatoriskt arbete (mita) för staten, t.ex. vägbyggen, militärtjänst eller jordbruk på statlig mark.

Jordbruket var mycket utvecklat, med terrassodlingar i de branta bergssluttningarna där man odlade potatis, majs, quinoa och andra grödor. Laman och alpackan var viktiga husdjur för transport, ull och kött. Inkafolket var också skickliga ingenjörer och arkitekter, vilket syns i byggnadsverk som Machu Picchu och Sacsayhuamán, kända för sina precist huggna stenblock som fogats samman utan murbruk.

Religionen var polyteistisk med solguden Inti som den främste guden. Sapa Inca var Intis representant på jorden. Offer, inklusive djur- och i sällsynta fall människooffer (capacochas), förekom.

När den spanske conquistadoren Francisco Pizarro anlände 1532 var Inkariket försvagat av ett nyligen avslutat inbördeskrig mellan bröderna Huáscar och Atahualpa om tronen efter deras far Huayna Capacs död (möjligen i smittkoppor, en sjukdom som européerna fört med sig och som spreds snabbare än de själva). Pizarro utnyttjade situationen, tillfångatog Atahualpa i Cajamarca 1532 och lät senare avrätta honom trots att en enorm lösesumma i guld och silver betalats. Spanjorerna erövrade Cusco 1533, och även om inkamotståndet fortsatte i flera decennier (med ett sista fäste i Vilcabamba), markerade detta i praktiken slutet för Inkariket.

Sammanfattning

Medeltiden i Europa, en period som sträcker sig från Västromerska rikets fall på 400-talet till cirka 1500, var en tid av djupgående förändringar och omstruktureringar. Efter Roms kollaps uppstod en politisk fragmentering där germaniska kungariken (som frankernas, visigoternas och anglosaxarnas) etablerades. Samhället organiserades i stor utsträckning enligt feodalismen, ett system där kungar och stormän förlänade jord till vasaller i utbyte mot militär tjänst och lojalitet. Längst ner i hierarkin fanns bönderna, varav många var livegna och bundna till jorden de brukade. Den katolska kyrkan, med påven i Rom som högsta ledare, var den dominerande institutionen och utövade enormt inflytande över både andligt och världsligt liv. Klostren fungerade som centra för lärdom, jordbruk och social välfärd. Under högmedeltiden (ca 1000–1300) skedde en befolkningstillväxt, jordbruket effektiviserades (t.ex. genom treskiftesbruk och hjulplogen), och handeln blomstrade, särskilt i städerna som växte i storlek och betydelse (t.ex. Venedig, Genua, Hansastäderna). De första universiteten grundades (Bologna, Paris, Oxford), och den gotiska arkitekturen nådde sin höjdpunkt med imponerande katedralbyggen (Notre Dame, Chartres). Perioden präglades också av korstågen (från 1095), militära expeditioner sanktionerade av påven i syfte att återta Heliga landet från muslimskt styre, men som också hade komplexa politiska och ekonomiska motiv. Senmedeltiden (ca 1300–1500) kännetecknades av kriser som den stora hungersnöden, hundraårskriget mellan England och Frankrike, och framför allt digerdöden (mitten av 1300-talet), en pestepidemi som drastiskt minskade Europas befolkning och ledde till stora sociala och ekonomiska omvälvningar. Trots dessa kriser lade medeltiden grunden för de moderna europeiska nationalstaterna, utvecklade viktiga juridiska och politiska institutioner och formade Europas kulturella och religiösa landskap.

Sammanfattning

Den svenska medeltiden, som brukar räknas från cirka 1050 (då kung Olof Skötkonung döptes och kristendomen började etableras) till 1523 (då Gustav Vasa blev kung och Kalmarunionen upplöstes), var en formativ period för Sverige som nation. Under tidig medeltid enades de olika landskapen gradvis under en central kungamakt, även om kungens makt ofta var svag och utmanades av regionala stormän och lagmän. Kristnandet var en långsam process som pågick under flera århundraden, där den katolska kyrkan successivt etablerade stift (som Skara, Linköping, Uppsala) och byggde kyrkor och kloster över hela landet. Kyrkan blev en betydande maktfaktor, både andligt och ekonomiskt, och ägde stora jordegendomar. Samhället var, likt i övriga Europa, hierarkiskt och baserat på jordbruk. Adeln (frälset) befriades från skatt i utbyte mot krigstjänst till häst (rusttjänst). Städer som Stockholm, Visby och Kalmar växte fram som viktiga handelscentra, ofta med starkt tyskt inflytande genom Hansan, särskilt i Visby. Lagstiftningen utvecklades från landskapslagar till en gemensam landslag under kung Magnus Eriksson på 1350-talet. En avgörande händelse var bildandet av Kalmarunionen 1397, där Sverige, Danmark och Norge förenades under en gemensam monark (oftast dansk). Unionen präglades dock av ständiga konflikter, särskilt mellan den svenska adeln och den danska unionsmakten. Uppror, som Engelbrektsupproret på 1430-talet, och perioder av svenska riksföreståndare var vanliga. Senmedeltiden kulminerade i Stockholms blodbad 1520, där den danske unionskungen Kristian II lät avrätta ett stort antal svenska adelsmän och biskopar, vilket ledde till ett uppror under ledning av Gustav Vasa och Sveriges slutliga utträde ur unionen 1523.

Sammanfattning

Den islamiska expansionen, som inleddes efter profeten Muhammeds död år 632, var en av de snabbaste och mest omfattande erövringsprocesserna i historien. Under de fyra första kaliferna (Rashidun-kalifatet, 632–661) och det efterföljande Umayyadkalifatet (661–750) spred sig de muslimska arabiska arméerna med anmärkningsvärd hastighet från Arabiska halvön. Inom några decennier besegrades de två dominerande stormakterna i regionen: det Bysantinska (Östromerska) riket, som förlorade Syrien, Palestina och Egypten, och det Sasanidiska persiska riket, som erövrades i sin helhet. Expansionen fortsatte västerut genom Nordafrika, över Gibraltars sund och in på den Iberiska halvön (Al-Andalus) där det visigotiska riket besegrades i början av 700-talet. I öst nådde erövringarna ända till Centralasien och gränsen mot Indien. Denna snabba expansion möjliggjordes av flera faktorer, inklusive de bysantinska och sasanidiska rikenas utmattning efter långvariga krig mot varandra, de arabiska arméernas militära effektivitet och starka religiösa motivation, samt att de erövrade folken i vissa fall välkomnade araberna som befriare från tidigare förtryckande styren. Expansionen ledde inte bara till upprättandet av ett enormt imperium med Damaskus som huvudstad under Umayyaderna, utan också till spridningen av islam som religion och arabiska som administrativt och kulturellt språk. Även om konverteringen till islam ofta var en gradvis process, lade expansionen grunden för den islamiska civilisationen och dess senare guldålder under Abbasidkalifatet (från 750), med centrum i Bagdad. Denna civilisation kom att spela en avgörande roll för bevarandet och vidareutvecklingen av antikens vetenskapliga och filosofiska arv.

Sammanfattning

Renässansen, som betyder "återfödelse", var en kulturell och intellektuell rörelse som började i Italien under 1300-talet och spred sig över Europa under de följande århundradena. Den markerade en övergång från medeltiden till tidigmodern tid och kännetecknades av ett återuppväckt intresse för antikens Greklands och Roms konst, litteratur och filosofi. Drivkrafterna bakom renässansen var komplexa, inklusive ökad handel och välstånd i italienska stadsstater som Florens, Venedig och Genua, framväxten av en rik borgarklass som stödde konst och lärdom (mecenater som Medicifamiljen i Florens), samt återupptäckten av klassiska texter som bevarats i kloster och via Bysantinska riket och den islamiska världen. Centralt för renässansen var humanismen, en intellektuell strömning som betonade människans värde, potential och förnuft (antroposentrism) i kontrast till medeltidens starka fokus på det gudomliga. Humanister studerade klassiska språk och texter (studia humanitatis) för att förstå och efterlikna antikens ideal. Konstnärligt innebar renässansen en revolution inom måleri, skulptur och arkitektur. Konstnärer som Leonardo da Vinci (Mona Lisa, Nattvarden), Michelangelo (Davidstatyn, Sixtinska kapellets tak), Rafael (Skolan i Aten) och Donatello utvecklade nya tekniker som centralperspektiv, chiaroscuro (ljus-dunkel) och en mer realistisk och anatomiskt korrekt framställning av människokroppen. Arkitekter som Brunelleschi (katedralens kupol i Florens) och Alberti inspirerades av romerska byggnadsstilar. Inom litteraturen skrev författare som Dante (Den gudomliga komedin, tidig renässans), Petrarca (sonetter) och Boccaccio (Decamerone) på folkspråket istället för latin, medan tänkare som Machiavelli (Fursten) analyserade politik på ett nytt, sekulärt sätt. Johannes Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten med rörliga typer runt 1450 fick en enorm betydelse för renässansens spridning, då den möjliggjorde massproduktion av böcker och snabbare spridning av idéer och kunskap över hela Europa. Renässansen utmanade medeltidens världsbild, främjade vetenskaplig nyfikenhet och lade grunden för den vetenskapliga revolutionen och upplysningen.

Sammanfattning

Reformationen var en religiös och politisk omvälvning som splittrade den västerländska kristenheten under 1500-talet. Den utlöstes av en växande kritik mot den katolska kyrkans makt, rikedom och upplevda moraliska förfall, särskilt handeln med avlatsbrev (dokument som sades kunna förkorta tiden i skärselden). Renässansens humanism, med sitt fokus på källkritik och studier av Bibeln på originalspråken (grekiska och hebreiska), bidrog också till att ifrågasätta kyrkans auktoritet och traditioner. Startskottet kom 1517 när den tyske munken och teologiprofessorn Martin Luther publicerade sina 95 teser i Wittenberg, där han angrep avlatshandeln och argumenterade för att frälsning endast kunde nås genom tro (sola fide) och Guds nåd (sola gratia), inte genom goda gärningar eller kyrkans sakrament. Han betonade också att Bibeln (sola scriptura) var den enda auktoriteten i trosfrågor, inte påven eller kyrkomöten. Luthers idéer spreds snabbt tack vare den nyuppfunna boktryckarkonsten. Han bannlystes av påven och förklarades fredlös av kejsaren, men fick skydd av tyska furstar som såg en möjlighet att öka sin egen makt på kyrkans bekostnad. Andra reformatorer framträdde också, som Huldrych Zwingli i Zürich och framför allt Jean Calvin i Genève. Calvin utvecklade en striktare teologi (kalvinism) som betonade Guds suveränitet och predestinationsläran, och hans idéer fick stor spridning i Schweiz, Frankrike (hugenotter), Nederländerna och Skottland (presbyterianer). I England bröt kung Henrik VIII med Rom av politiska skäl (han ville annullera sitt äktenskap) och gjorde sig själv till överhuvud för den engelska kyrkan (Anglikanska kyrkan). Reformationen ledde till att stora delar av norra Europa (Skandinavien, norra Tyskland, England, Skottland, Nederländerna) blev protestantiska, medan södra Europa förblev katolskt. Detta ledde till våldsamma konflikter och religionskrig som präglade Europa under lång tid, exempelvis Trettioåriga kriget (1618–1648). Katolska kyrkan svarade med motreformationen, bland annat genom Tridentinska kyrkomötet (1545–1563) och grundandet av Jesuitorden, för att stärka sin position och bekämpa protestantismen.

Sammanfattning

De stora upptäcktsresorna, som främst ägde rum från sent 1400-tal till 1600-talet, var en period då europeiska sjöfarare systematiskt utforskade och kartlade världen utanför Europa. Drivkrafterna var flera: ekonomiska (sökandet efter nya handelsvägar till Asiens rikedomar, särskilt kryddor, för att kringgå de osmanska och venetianska monopolen), religiösa (önskan att sprida kristendomen) och politiska (konkurrens mellan europeiska stater om makt och prestige). Teknologiska framsteg var avgörande, såsom utvecklingen av mer sjödugliga fartyg som karavellen och karacken, förbättrade navigationsinstrument som kompassen och astrolabiet, samt bättre kartografiska metoder. Portugal var pionjärlandet, uppmuntrat av prins Henrik Sjöfararen under första halvan av 1400-talet. Portugiserna utforskade systematiskt Afrikas västkust och rundade slutligen Godahoppsudden med Bartolomeu Dias 1488. Vasco da Gama fullbordade resan genom att nå Indien sjövägen 1498, vilket öppnade en direkt handelsrutt för kryddor. Spanien följde tätt efter. Christofer Columbus, en genuesare i spansk tjänst, trodde att han kunde nå Asien genom att segla västerut över Atlanten. År 1492 landsteg han i Västindien och "upptäckte" därmed Amerika för européerna, även om han själv trodde sig ha nått Ostasien. Denna resa fick enorma konsekvenser och följdes av fler spanska expeditioner. Amerigo Vespucci, en florentinsk upptäcktsresande, insåg att den nya landmassan var en egen kontinent, som senare kom att uppkallas efter honom. Ferdinand Magellan, en portugis i spansk tjänst, ledde den första expeditionen som seglade runt jorden (1519–1522), även om Magellan själv dog på Filippinerna. Andra europeiska nationer som England (John Cabot), Frankrike (Jacques Cartier) och Nederländerna gav sig också in i kapplöpningen om att utforska och göra anspråk på nya territorier. Upptäcktsresorna ledde till en dramatisk utvidgning av européernas geografiska kunskap, inledde en era av global handel och kolonialism, och resulterade i det kolumbianska utbytet – ett omfattande utbyte av växter, djur, sjukdomar, teknologi och idéer mellan den Gamla världen (Europa, Asien, Afrika) och den Nya världen (Amerika).

Sammanfattning

Kolonisationen av Amerika var en process som inleddes strax efter Christofer Columbus första resa 1492 och pågick under flera århundraden, där europeiska makter – främst Spanien och Portugal, följt av England, Frankrike och Nederländerna – erövrade, bosatte sig och exploaterade de amerikanska kontinenterna. För Spanien och Portugal, som var först ut, handlade det initialt om att finna rikedomar (guld och silver) och att sprida katolicismen. Spanska conquistadorer som Hernán Cortés och Francisco Pizarro ledde små men välorganiserade och militärt överlägsna styrkor som, med hjälp av interna konflikter och framför allt europeiska sjukdomar (som smittkoppor, mässling och influensa) som ursprungsbefolkningen saknade immunitet mot, lyckades störta de stora och välorganiserade Aztek- och Inkarikena under tidigt 1500-tal. Denna erövring ledde till en demografisk katastrof för ursprungsbefolkningarna, vars antal minskade drastiskt. Spanien etablerade ett vidsträckt kolonialvälde i Central- och Sydamerika, organiserat i vicekungadömen, med en hierarkisk social struktur baserad på etnicitet (peninsulares, kreoler, mestiser, ursprungsfolk, afrikanska slavar). Ekonomin baserades på utvinning av silver (t.ex. i Potosí) och jordbruk på stora gods (haciendas), ofta med tvångsarbete från ursprungsbefolkningen (encomienda- och mita-systemen). Portugal koloniserade Brasilien, där ekonomin initialt fokuserade på bresiljeträ och senare på sockerplantager, vilket krävde en massiv import av förslavade afrikaner. England, Frankrike och Nederländerna etablerade kolonier senare, främst i Nordamerika och Karibien under 1600-talet. Engelsmännen grundade bosättarkolonier längs Nordamerikas östkust (t.ex. Jamestown 1607, Plymouth 1620), som utvecklades med olika ekonomiska inriktningar (jordbruk i söder, handel och hantverk i norr). Fransmännen etablerade Nya Frankrike i nuvarande Kanada och längs Mississippifloden, fokuserat på pälshandel. Nederländerna hade kortvarigt Nya Nederländerna (med Nya Amsterdam, nu New York). Kolonisationen innebar en fundamental omvandling av Amerika, med införandet av europeiska språk, religioner, lagar och samhällsstrukturer, men också exploatering, våld och undanträngande av ursprungskulturer. Den ledde också till den transatlantiska slavhandeln och skapade de komplexa samhällen som senare skulle bli självständiga nationer.

Sammanfattning

Den svenska stormaktstiden, som sträcker sig från cirka 1611 (Gustav II Adolfs trontillträde) till 1721 (freden i Nystad efter Stora nordiska kriget), var en period då Sverige utvecklades till en av Europas ledande militärmakter och kontrollerade ett omfattande imperium runt Östersjön (Dominium maris baltici). Grunden lades under Gustav Vasas tid, men det var under 1600-talet som expansionen tog fart. Gustav II Adolf spelade en avgörande roll genom sina militära reformer (införandet av en stående armé baserad på utskrivning, utveckling av linjärtaktik) och sitt framgångsrika ingripande i Trettioåriga kriget (1618–1648) på den protestantiska sidan. Segrar som vid Breitenfeld (1631) stärkte Sveriges position, även om kungen själv stupade vid Lützen (1632). Under rikskansler Axel Oxenstiernas ledning fortsatte Sverige kriget och vid Westfaliska freden 1648 erhöll Sverige viktiga territorier i norra Tyskland (bl.a. Vorpommern, Wismar, Bremen-Verden). Expansionen fortsatte under Karl X Gustav genom krig mot Polen och Danmark, vilket ledde till freden i Roskilde 1658 där Sverige erövrade Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän från Danmark-Norge. Under Karl XI infördes det karolinska enväldet, vilket stärkte kungamakten på adelns bekostnad, och armén reformerades ytterligare (indelningsverket). Stormaktstidens slutskede präglades av Karl XII och Stora nordiska kriget (1700–1721), där Sverige utmanades av en koalition bestående av Ryssland, Danmark-Norge och Sachsen-Polen. Trots initiala framgångar, som segern vid Narva (1700), ledde det katastrofala nederlaget mot Ryssland vid Poltava (1709) och Karl XII:s död 1718 till att Sverige förlorade de flesta av sina besittningar utanför det egentliga Sverige och Finland genom frederna i Stockholm, Frederiksborg och Nystad. Stormaktstiden innebar stora påfrestningar för den svenska befolkningen genom ständiga krig och utskrivningar, men den formade också den svenska staten och administrationen och lämnade ett bestående avtryck i svensk historia och identitet.

Sammanfattning

Upplysningen var en inflytelserik intellektuell, kulturell och filosofisk rörelse som dominerade Europa under 1700-talet (ibland räknas starten från Englands "Ärorika revolution" 1688 och slutet vid Franska revolutionens utbrott 1789). Dess kärna var en stark tro på det mänskliga förnuftet (rationalism), vetenskapliga metoder och individens förmåga att förstå och förbättra världen. Upplysningstänkarna kritiserade auktoriteter som kyrkan och den absoluta kungamakten, och ifrågasatte traditionella dogmer och vidskepelse. De förespråkade istället tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Rörelsen hade sina rötter i renässansens humanism och den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet, med föregångare som Francis Bacon, René Descartes och framför allt Isaac Newton, vars upptäckter inom fysiken visade att universum styrdes av lagar som kunde förstås genom observation och förnuft. Centrala upplysningsfilosofer inkluderar John Locke (England), som argumenterade för naturrätten (liv, frihet, egendom) och idén om ett samhällskontrakt där regeringen styr med folkets samtycke; Montesquieu (Frankrike), som utvecklade maktdelningsprincipen (lagstiftande, verkställande, dömande makt) för att förhindra maktmissbruk; Voltaire (Frankrike), en skarp kritiker av kyrkan och förespråkare för yttrandefrihet och religiös tolerans; och Jean-Jacques Rousseau (Schweiz/Frankrike), som betonade folksuveränitetsprincipen (allmänviljan) och argumenterade för människans naturliga godhet i "Om samhällsfördraget". Denis Diderot och Jean le Rond d'Alembert samlade tidens kunskap i den monumentala Encyclopédie, som blev ett viktigt verktyg för att sprida upplysningens idéer. Dessa idéer spreds genom böcker, pamfletter, tidskrifter och i de sociala samlingsplatserna som salonger (ofta ledda av kvinnor) och kaffehus. Upplysningen fick enorm politisk betydelse och inspirerade både den amerikanska revolutionen (1775–1783) och den franska revolutionen (1789–1799). Dess ideal om demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och sekularism har format moderna västerländska samhällen och fortsätter att vara inflytelserika globalt.

Sammanfattning

Den amerikanska revolutionen var den politiska omvälvning under senare delen av 1700-talet då de tretton brittiska kolonierna i Nordamerika förenade sig, förklarade sig självständiga från Storbritannien och bildade Amerikas Förenta Stater (USA). Konflikten hade sina rötter i ett växande missnöje bland kolonisterna över brittisk politik efter Sjuårskriget (1756–1763). För att betala krigsskulderna och kostnaderna för att administrera de utvidgade territorierna införde den brittiska regeringen en rad skatter och regleringar för kolonierna (t.ex. Stämpellagen 1765, Townshendlagarna 1767, Tea Act 1773) utan att ge kolonisterna representation i det brittiska parlamentet. Detta ledde till protester under parollen "No taxation without representation" (Ingen beskattning utan representation). Upplysningens idéer om naturrätt, folksuveränitet och rätten att göra uppror mot tyranniskt styre, formulerade av tänkare som John Locke, spelade en avgörande roll för att motivera motståndet. Protesterna eskalerade med händelser som Bostonmassakern (1770) och Boston Tea Party (1773). Som svar införde Storbritannien "Intolerable Acts" 1774, vilket ytterligare förenade kolonierna i motståndet. Den första kontinentalkongressen samlades i Philadelphia 1774 för att samordna protesterna. Kriget bröt ut i april 1775 med slagen vid Lexington och Concord. Den andra kontinentalkongressen utsåg George Washington till överbefälhavare för den nybildade kontinentalarmén. Den 4 juli 1776 antog kongressen självständighetsförklaringen, huvudsakligen författad av Thomas Jefferson, som förklarade koloniernas oberoende och formulerade grundläggande principer om mänskliga rättigheter och folkstyre. Kriget var långt och svårt för kolonisterna, men vändpunkten kom med segern vid Saratoga 1777, vilket övertygade Frankrike att formellt alliera sig med amerikanerna och ge avgörande militärt och ekonomiskt stöd. Kriget avslutades i praktiken med den amerikansk-franska segern vid Yorktown 1781, där den brittiska huvudarmén kapitulerade. Genom Parisfreden 1783 erkände Storbritannien formellt USA:s självständighet. Revolutionen ledde till skapandet av en ny nation baserad på republikanska ideal och en skriven konstitution (1787) med maktdelning och grundläggande rättigheter (Bill of Rights 1791), även om idealen om frihet och jämlikhet initialt inte omfattade kvinnor, ursprungsbefolkning eller förslavade afrikaner.

Sammanfattning

Franska revolutionen (1789–1799) var en period av radikala politiska och sociala omvälvningar i Frankrike som fick avgörande betydelse för landets och Europas historia. Den utlöstes av en kombination av faktorer: djupa sociala orättvisor i ståndssamhället (där adel och präster hade stora privilegier medan det tredje ståndet, majoriteten av befolkningen, bar den tyngsta skattebördan), en akut finansiell kris i staten (förvärrad av kostsamma krig, inklusive stödet till den amerikanska revolutionen), utbredd missväxt och hungersnöd på grund av dåliga skördar, samt inspiration från upplysningens idéer om frihet, jämlikhet, folksuveränitet och kritik mot det kungliga enväldet under Ludvig XVI. Revolutionen inleddes symboliskt med stormningen av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789, efter att kungen sammankallat generalständerna (riksdagen) för första gången sedan 1614 för att lösa den finansiella krisen. Det tredje ståndet bröt sig ur och bildade Nationalförsamlingen, som svor Eden i Bollhuset att inte skiljas åt förrän Frankrike fått en konstitution. Under sommaren 1789 spreds oron på landsbygden ("den stora skräcken"), och Nationalförsamlingen avskaffade adelns och prästerskapets privilegier ("augustinattens beslut") och antog Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som fastslog principer om frihet, jämlikhet inför lagen och äganderätt. Kvinnotåget till Versailles i oktober 1789 tvingade kungafamiljen att flytta till Paris. Försök att etablera en konstitutionell monarki misslyckades, bland annat efter kungafamiljens flyktförsök 1791. Krig utbröt mot Österrike och Preussen 1792, vilket radikaliserade revolutionen. Monarkin avskaffades, Frankrike utropades till republik och Ludvig XVI avrättades i januari 1793. Revolutionen gick in i sin mest radikala fas, Skräckväldet (1793–1794), under ledning av Välfärdsutskottet och Maximilien Robespierre. Tusentals verkliga och påstådda motståndare till revolutionen avrättades i giljotinen. Skräckväldet tog slut med Robespierres fall och avrättning i juli 1794 (Thermidorkrisen). Därefter följde en mer instabil period under Direktoriet (1795–1799), som präglades av politisk oro och militära framgångar under ledning av unga generaler som Napoleon Bonaparte. Revolutionen avslutades formellt när Napoleon tog makten genom Brumairekuppen i november 1799 och etablerade Konsulatet, med sig själv som förste konsul.

Sammanfattning

Den industriella revolutionen var en genomgripande omvandlingsprocess som började i Storbritannien under senare delen av 1700-talet och spred sig till Västeuropa och Nordamerika under 1800-talet. Den innebar en övergång från ett jordbruksbaserat samhälle med hantverksproduktion till ett industrisamhälle präglat av maskinell tillverkning i fabriker. Processen drevs av en kombination av faktorer: tekniska innovationer, tillgång på råvaror och energi, kapitalackumulation, en växande befolkning och arbetskraft, förbättrade transportmöjligheter samt en gynnsam politisk och ekonomisk miljö i Storbritannien. Centrala tekniska genombrott inkluderade utvecklingen av ångmaskinen (särskilt James Watts förbättringar på 1760-talet), som kunde driva maskiner i fabriker och senare lokomotiv och ångfartyg; innovationer inom textilindustrin som Spinning Jenny (James Hargreaves), Water Frame (Richard Arkwright) och Power Loom (Edmund Cartwright), vilka mekaniserade garnspinning och vävning; samt nya metoder för järn- och stålproduktion (t.ex. koksning av kol, puddlingprocessen, Bessemermetoden) som möjliggjorde massproduktion av billigare och bättre järn och stål. Dessa innovationer ledde till uppkomsten av fabrikssystemet, där produktionen koncentrerades till stora byggnader med många arbetare och maskiner, ofta drivna av vattenkraft eller ånga. Detta medförde en massiv urbanisering, då människor flyttade från landsbygden till städerna för att söka arbete i fabrikerna. Städer som Manchester, Liverpool och Birmingham växte explosionsartat. Samtidigt skapades nya sociala klasser: en industriell arbetarklass (proletariatet) som ofta levde och arbetade under mycket svåra förhållanden (långa arbetsdagar, låga löner, farliga miljöer, barnarbete), och en ny medelklass av fabriksägare, ingenjörer och köpmän (bourgeoisien). Utvecklingen av järnvägar (med George Stephensons "The Rocket" 1829 som ett tidigt exempel) och ångfartyg revolutionerade transporterna, vilket underlättade förflyttning av råvaror, färdiga varor och människor över långa avstånd och band samman marknader. Den industriella revolutionen ledde till en enorm ökning av produktionen och ekonomisk tillväxt, men också till stora sociala problem, miljöförstöring och nya politiska ideologier (som socialism och liberalism) som försökte hantera det nya industrisamhällets utmaningar. Den lade grunden för den moderna teknologiska världen och skapade förutsättningarna för den europeiska imperialismen under senare delen av 1800-talet.

Sammanfattning

Napoleonkrigen var en serie omfattande militära konflikter som utkämpades mellan 1803 och 1815, där det franska kejsardömet under Napoleon I och dess allierade stod mot olika koalitioner av europeiska stater, ledda av Storbritannien. Krigen var en fortsättning på de franska revolutionskrigen (1792–1802) och präglades av Napoleons ambitioner att dominera Europa. Efter att ha tagit makten i Frankrike genom en statskupp 1799 och krönt sig själv till kejsare 1804, visade Napoleon prov på militär genialitet och ledde sina arméer till en rad spektakulära segrar. Han besegrade Österrike och Ryssland vid Austerlitz (1805), krossade Preussen vid Jena-Auerstedt (1806) och tvingade Ryssland till freden i Tilsit (1807). Genom dessa segrar omformade Napoleon Europas karta, upplöste det gamla Tysk-romerska riket och skapade nya stater som var beroende av Frankrike (t.ex. Rhenförbundet, Kungariket Westfalen, Hertigdömet Warszawa). Han införde också sitt lagsystem, Code Napoléon, i många erövrade områden. Napoleons främsta motståndare var Storbritannien, som med sin starka flotta kontrollerade haven (vilket bekräftades av segern vid Trafalgar 1805 under amiral Nelson) och finansierade koalitionerna mot Frankrike. För att knäcka Storbritannien ekonomiskt införde Napoleon kontinentalsystemet 1806, en handelsblockad som förbjöd all handel med britterna från kontinenten. Detta system var dock svårt att upprätthålla och ledde till konflikter, bland annat invasionen av Portugal och det utdragna och kostsamma kriget på Iberiska halvön (1807–1814). Vändpunkten i Napoleonkrigen kom med det katastrofala fälttåget mot Ryssland 1812. Trots att Napoleon intog Moskva, tvingades hans "Grande Armée" till en förödande reträtt under den ryska vintern, där huvuddelen av armén gick under. Detta nederlag uppmuntrade andra europeiska makter att återigen gå samman mot Napoleon. Han besegrades i det stora "Nationernas slag" vid Leipzig 1813 och tvingades abdikera 1814. Han förvisades till ön Elba men återvände till Frankrike 1815 för en kort period ("de hundra dagarna"). Hans sista försök att återta makten slutade med det definitiva nederlaget mot en brittisk-preussisk armé under Wellington och Blücher vid Waterloo i juni 1815. Napoleon förvisades därefter till den avlägsna ön Sankta Helena, där han dog 1821. Krigen fick enorma konsekvenser, ritade om Europas karta (vilket bekräftades vid Wienkongressen 1814–15), spred nationalismens och liberalismens idéer och ledde till tiotals miljoner människors död.

Sammanfattning

1800-talet och början av 1900-talet präglades starkt av två sammanflätade krafter: nationalism och imperialism. Nationalismen är idén om att människor som delar gemensamt språk, kultur, historia och ofta etnicitet utgör en nation och bör ha en egen självständig stat. Denna idé växte fram ur upplysningen och franska revolutionen, som betonade folksuveränitet och medborgarskap. Under 1800-talet blev nationalismen en massrörelse som både enade och splittrade Europa. Den drev på enandet av Tyskland (under Otto von Bismarcks ledning, fullbordat 1871) och Italien (Risorgimento, med ledare som Giuseppe Mazzini, Camillo di Cavour och Giuseppe Garibaldi, fullbordat 1870). Samtidigt utmanade nationalismen de gamla multietniska imperierna som Österrike-Ungern (med växande krav från tjecker, ungrare, sydslaver m.fl.), Osmanska riket ("Europas sjuke man", med självständighetsrörelser på Balkan som ledde till Greklands, Serbiens, Rumäniens och Bulgariens frigörelse) och Ryska kejsardömet (med polska uppror och växande nationalism bland finnar, ukrainare m.fl.). Imperialismen, eller nyimperialismen, var den intensiva kapplöpning mellan främst europeiska makter (Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien, Portugal, Italien) under perioden ca 1870–1914 att erövra och kontrollera territorier i Afrika, Asien och Oceanien. Den drevs av en kombination av ekonomiska motiv (behov av råvaror och nya marknader för den växande industrin), maktpolitiska ambitioner (status och strategiska fördelar), teknologisk överlägsenhet (moderna vapen, medicin som kinin mot malaria, ångfartyg, telegraf) och ideologiska föreställningar, inklusive socialdarwinism och rasistiska idéer om européernas överlägsenhet och "den vite mannens börda" att "civilisera" andra folk. Kapplöpningen om Afrika var särskilt brutal och snabb; vid Berlinkonferensen 1884–85 delade de europeiska makterna upp kontinenten mellan sig utan hänsyn till befintliga gränser eller folk. Storbritannien skapade det största imperiet ("där solen aldrig gick ner"), inklusive Indien ("kronjuvelen"), stora delar av Afrika (från Egypten i norr till Sydafrika i söder) och Kanada och Australien. Frankrike kontrollerade stora delar av Väst- och Nordafrika samt Indokina. Andra makter som Tyskland, Belgien (med kung Leopold II:s brutala styre i Kongofristaten) och Nederländerna (Indonesien) skaffade också betydande kolonialvälden. USA och Japan deltog också i den imperialistiska expansionen. Imperialismen ledde till exploatering av koloniernas resurser och arbetskraft, undertryckande av lokala kulturer och politiska system, och skapade godtyckliga gränser som bidrog till framtida konflikter. Rivaliteten mellan de imperialistiska makterna skärpte spänningarna i Europa och var en viktig bakomliggande orsak till första världskriget.

Sammanfattning

Under 1800-talet och början av 1900-talet genomgick Europa och Nordamerika en period av omfattande migration, driven av en kraftig befolkningsökning i Europa och förändrade ekonomiska förhållanden. Befolkningsökningen i Europa berodde främst på sjunkande dödlighet tack vare förbättrad livsmedelsförsörjning (bland annat genom potatisens ökade odling och effektivare jordbruksmetoder som skiftena), bättre hygien och medicinska framsteg (som smittkoppsvaccinet). Samtidigt ledde industrialiseringen och omstruktureringar inom jordbruket (t.ex. skiftesreformer, mekanisering) till att många människor på landsbygden förlorade sin försörjning eller fick svårt att hitta arbete. Detta skapade ett "push"-tryck att lämna Europa. Samtidigt fanns starka "pull"-faktorer i destinationsländerna, främst i Nordamerika (USA och Kanada), men även i Sydamerika (Argentina, Brasilien) och Australien. Dessa länder erbjöd tillgång till billig eller gratis jordbruksmark (t.ex. genom Homestead Act i USA 1862), stora möjligheter till arbete (inom industri, jordbruk, infrastrukturbyggande som järnvägar) och löften om större politisk och religiös frihet samt social rörlighet. Denna transatlantiska massmigration, ofta kallad "utvandringen", omfattade tiotals miljoner människor. Tidigt under perioden dominerade utvandrare från Storbritannien (särskilt Irland efter den stora potatissvälten på 1840-talet), Tyskland och Skandinavien. Senare under 1800-talet och i början av 1900-talet ökade emigrationen kraftigt från Syd- och Östeuropa (Italien, Polen, Ryssland, Österrike-Ungern). Resorna över Atlanten underlättades av utvecklingen av större och snabbare ångfartyg, vilket gjorde resan billigare och mindre farofylld än under segelfartygens tid. Emigranterna möttes ofta av svåra förhållanden vid ankomsten, men många lyckades bygga upp ett nytt liv och bidrog starkt till destinationsländernas ekonomiska och kulturella utveckling. Ankomsthamnar som New York (med Ellis Island som berömt mottagningscenter från 1892) blev smältdeglar för olika kulturer. Migrationen hade också stora konsekvenser för ursprungsländerna, som upplevde en minskad befolkningstillväxt (särskilt bland unga vuxna), sociala förändringar och ekonomiska effekter genom de pengar som emigranterna skickade hem ("Amerika-brev"). Den svenska emigrationen till Nordamerika var särskilt omfattande mellan 1850 och 1930, då över en miljon svenskar utvandrade, vilket påverkade Sveriges demografi och samhällsutveckling djupt.

Sammanfattning

Sveriges väg mot demokrati var en lång process som sträckte sig över 1800-talet och början av 1900-talet, driven av liberala idéer, industrialiseringens samhällsförändringar och starka folkrörelser. I början av 1800-talet var Sverige ett utpräglat ståndssamhälle med en kungamakt som visserligen begränsats av 1809 års regeringsform, men där politiskt inflytande var förbehållet adeln, prästerskapet, borgarna och de rikaste bönderna i ståndsriksdagen. Den första stora reformen var Representationsreformen 1866, då ståndsriksdagen avskaffades och ersattes av en tvåkammarriksdag. Rösträtten till den nya riksdagen var dock fortfarande mycket begränsad och graderad efter inkomst och förmögenhet, vilket innebar att endast en liten minoritet av vuxna män (ca 20%) hade rösträtt, och de rikaste hade oproportionerligt stort inflytande. Under senare delen av 1800-talet växte kraven på utvidgad rösträtt. Industrialiseringen ledde till att nya grupper, framför allt en växande industriarbetarklass, saknade politiskt inflytande. Samtidigt organiserade sig stora delar av befolkningen i folkrörelser: arbetarrörelsen (med fackföreningar och Socialdemokratiska arbetarepartiet, SAP, bildat 1889), nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen. Dessa rörelser blev skolor i demokrati och drev aktivt kravet på allmän och lika rösträtt. Liberalerna, under ledare som Karl Staaff, var också en drivande kraft för rösträttsreformer. Motståndet kom främst från konservativa krafter som ville bevara den existerande ordningen. Genom politiska kompromisser och växande folkligt tryck (inklusive storstrejken 1909) genomfördes en rösträttsreform 1907–1909 som gav allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare, även om vissa begränsningar kvarstod (t.ex. krav på fullgjord värnplikt och betald skatt). Samtidigt infördes proportionella val. Parlamentarismens princip, att regeringen måste ha riksdagens förtroende, etablerades gradvis under denna period, med Karl Staaffs liberala regering 1911–1914 som ett viktigt steg. Det slutgiltiga genombrottet för demokratin kom i efterdyningarna av första världskriget och den revolutionära vågen i Europa. Under hot om revolution och starkt tryck från arbetarrörelsen och liberalerna fattade riksdagen 1918–1919 beslut om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor till riksdagens båda kamrar samt till kommunala val. De sista hindren (t.ex. krav på betald skatt för kommunal rösträtt) togs bort, och det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt hölls 1921. Därmed hade Sverige tagit det avgörande steget till att bli en parlamentarisk demokrati.

Sammanfattning

Första världskriget (1914–1918), även känt som "Det stora kriget", var en global konflikt som involverade de flesta av Europas stormakter samt länder från andra världsdelar. Kriget hade sina rötter i en komplex blandning av långsiktiga faktorer: intensiv nationalism som skapade motsättningar mellan nationer och folk; imperialismens kapplöpning om kolonier och inflytande som ledde till rivalitet; en omfattande militär kapprustning, särskilt mellan Storbritannien och Tyskland (flottkapprustningen); och ett system av stela militärallianser som delade Europa i två fientliga block – Trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern, Italien) och Trippelententen (Frankrike, Ryssland, Storbritannien). Den omedelbara utlösande faktorn var mordet på den österrikisk-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie i Sarajevo den 28 juni 1914, utfört av den serbiske nationalisten Gavrilo Princip. Österrike-Ungern, med stöd från Tyskland, ställde ett ultimatum till Serbien, som delvis avvisades. Detta ledde till att Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien den 28 juli. Allianssystemet trädde i kraft och inom en vecka var de flesta europeiska stormakterna indragna i kriget. Tysklands krigsplan (Schlieffenplanen) innebar en snabb attack mot Frankrike genom det neutrala Belgien, vilket drog in Storbritannien i kriget. Kriget utkämpades på flera fronter. På Västfronten (främst i Frankrike och Belgien) stelnade kriget snabbt till ett brutalt och stillastående skyttegravskrig, där miljontals soldater dog i meningslösa anfall mot befästa ställningar skyddade av taggtråd och kulsprutor. Stora slag som Verdun och Somme (båda 1916) krävde hundratusentals liv utan att leda till några avgörande genombrott. Nya vapen som stridsgas, stridsvagnar och flygplan användes för första gången i stor skala. På Östfronten var kriget mer rörligt, med stora slag mellan Tyskland/Österrike-Ungern och Ryssland. Rysslands interna problem ledde till revolutionen 1917 och att landet drog sig ur kriget (freden i Brest-Litovsk 1918). Andra fronter inkluderade Italien (mot Österrike-Ungern), Balkan och Mellanöstern (mot Osmanska riket). Kriget fördes även till sjöss, med det stora sjöslaget vid Jylland (1916) och Tysklands oinskränkta ubåtskrig, vilket bidrog till att USA gick med i kriget på Ententens sida i april 1917. USA:s inträde, tillsammans med Tysklands utmattning och interna oro, ledde till Centralmakternas sammanbrott under hösten 1918. Vapenstillestånd slöts den 11 november 1918. Kriget resulterade i enorma mänskliga och materiella förluster (uppskattningsvis 15-20 miljoner döda), upplösningen av fyra imperier (det ryska, det tyska, det österrikisk-ungerska och det osmanska), skapandet av nya nationalstater i Europa och en ny världsordning där USA framträdde som en ledande makt. Fredsfördraget i Versailles 1919 lade skulden för kriget på Tyskland och ålade landet hårda villkor, vilket skapade bitterhet och bidrog till framtida konflikter.

Sammanfattning

Ryska revolutionen 1917 var en av 1900-talets mest avgörande händelser, som ledde till det ryska kejsardömets fall och grundandet av världens första kommunistiska stat. Revolutionen hade djupa rötter i det ryska samhällets struktur: ett autokratiskt tsardöme under Nikolaj II som saknade folkligt stöd, enorma sociala klyftor mellan en liten rik elit och en stor fattig bonde- och arbetarbefolkning, utbrett politiskt förtryck med begränsade medborgerliga fri- och rättigheter, samt tidigare misslyckade försök till reformer (t.ex. efter revolutionen 1905). Första världskrigets enorma påfrestningar blev den utlösande faktorn. Kriget ledde till enorma militära förluster vid fronten, svår livsmedelsbrist och ekonomiskt kaos i städerna, samt ett växande missnöje med tsarregimens inkompetens och krigspolitik. Revolutionen skedde i två huvudfaser. Februarirevolutionen (mars enligt västerländsk kalender) började med massdemonstrationer och strejker i huvudstaden Petrograd (nuvarande St Petersburg), utlösta av brödbrist. När soldaterna vägrade skjuta på demonstranterna och istället anslöt sig till upproret, förlorade tsaren kontrollen och tvingades abdikera. En provisorisk regering bildades, ledd av liberaler och moderata socialister (som Alexander Kerenskij), med målet att införa en demokratisk republik. Samtidigt bildades arbetar- och soldatråd (sovjeter) som representerade de revolutionära massorna och utgjorde en parallell maktstruktur. Den provisoriska regeringen misslyckades dock med att lösa landets akuta problem – den fortsatte kriget mot Tyskland, sköt upp den avgörande frågan om jordreform och kunde inte hantera den ekonomiska krisen. Detta skapade ett maktvakuum som utnyttjades av det radikala bolsjevikpartiet, lett av Vladimir Lenin, som återvänt från exil i april. Under paroller som "Fred, jord och bröd" och "All makt åt sovjeterna" vann bolsjevikerna snabbt stöd bland arbetare, soldater och fattigbönder. Oktoberrevolutionen (november enligt västerländsk kalender) var i praktiken en välorganiserad statskupp där bolsjevikiska styrkor (Rödgardet) tog kontroll över strategiska punkter i Petrograd och arresterade medlemmarna i den provisoriska regeringen i Vinterpalatset. Lenin utropade en ny sovjetregering. Bolsjevikernas maktövertagande ledde omedelbart till ett blodigt inbördeskrig (1918–1922) mellan de "röda" (bolsjevikerna) och de "vita" (en brokig koalition av tsarister, liberaler, moderata socialister och utländska interventionsstyrkor). Bolsjevikerna, under Trotskijs ledning av Röda armén, lyckades till slut segra genom hänsynslös terror ("den röda terrorn"), effektiv organisation och löften om jord till bönderna. Under inbördeskriget mördades också tsarfamiljen 1918. Revolutionen och inbördeskriget ledde till bildandet av Sovjetunionen (USSR) 1922, en enpartistat styrd av kommunistpartiet, som kom att prägla världspolitiken under resten av 1900-talet.

Sammanfattning

Mellankrigstiden (1919–1939) var perioden mellan första och andra världskriget, en tid präglad av politisk instabilitet, ekonomiska kriser och framväxten av totalitära ideologier. Efter första världskrigets slut och Versaillesfreden 1919 var förhoppningarna stora om en ny era av fred och demokrati, symboliserad av bildandet av Nationernas Förbund (NF). Många nya demokratier uppstod i Europa på ruinerna av de gamla imperierna. 1920-talet, "det glada tjugotalet", kännetecknades i västvärlden av ekonomisk återhämtning, tekniska framsteg (bilism, radio, film), nya kulturella strömningar (jazz, art déco) och ökad social frihet, särskilt för kvinnor (som fått rösträtt i många länder). Samtidigt fanns starka underströmmar av oro. Versaillesfredens hårda villkor mot Tyskland skapade revanschism och politisk instabilitet i Weimarrepubliken. I Italien tog Benito Mussolini och fascisterna makten 1922 och etablerade Europas första fascistiska diktatur. I Sovjetunionen konsoliderade Josef Stalin sin makt efter Lenins död 1924 och inledde en brutal politik med tvångskollektivisering och politisk terror. Den stora depressionen, utlöst av börskraschen på Wall Street i New York i oktober 1929, blev en global ekonomisk katastrof. Massarbetslöshet, fattigdom och social oro spred sig över världen. Depressionen undergrävde förtroendet för demokratin och marknadsekonomin och skapade en grogrund för extremistiska rörelser. I Tyskland utnyttjade Adolf Hitler och Nazistpartiet (NSDAP) den ekonomiska krisen och missnöjet med Versaillesfreden för att vinna massivt stöd. Efter att ha utsetts till rikskansler i januari 1933 avskaffade Hitler snabbt demokratin och etablerade en totalitär nazistisk diktatur, präglad av extrem nationalism, rasism (särskilt antisemitism) och militarism. Under 1930-talet förde Nazityskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan en alltmer aggressiv utrikespolitik. Japan invaderade Manchuriet 1931, Italien invaderade Etiopien 1935, och Tyskland började rusta upp militärt, återinförde allmän värnplikt och marscherade in i det demilitariserade Rhenlandet 1936, allt i strid med Versaillesfreden och NF:s principer. De västerländska demokratierna (Storbritannien och Frankrike) förde en eftergiftspolitik (appeasement) i hopp om att undvika ett nytt krig. Detta kulminerade i Münchenöverenskommelsen 1938, där Tyskland tilläts annektera Sudetområdet från Tjeckoslovakien. Eftergiftspolitiken misslyckades dock att stoppa Hitlers aggression. När Tyskland invaderade resten av Tjeckoslovakien i mars 1939 och sedan Polen den 1 september 1939, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland, vilket markerade början på andra världskriget.

Sammanfattning

Genom en rad sociala reformer skapades ett system med allmän pension, sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, barnbidrag, utbyggd skola och sjukvård. Målet var att skapa ökad jämlikhet, social trygghet och ekonomisk stabilitet genom en blandekonomi och aktiv arbetsmarknadspolitik (Saltsjöbadsavtalet 1938).

Sammanfattning

Förintelsen (Holocaust) var det systematiska, statligt organiserade folkmordet på cirka sex miljoner judar som utfördes av Nazityskland och dess kollaboratörer före och under andra världskriget. Förföljelsen började med diskriminering och lagstiftning (Nürnberglagarna), eskalerade till pogromer (Kristallnatten), tvångsförflyttningar till ghetton, och slutligen massmord i koncentrations- och förintelseläger (som Auschwitz-Birkenau) genom arkebuseringar och gaskammare. Även andra grupper som romer, homosexuella, funktionshindrade och politiska motståndare mördades systematiskt.

Sammanfattning

Andra världskriget (1939–1945) var den mest omfattande och destruktiva konflikten i mänsklighetens historia, med uppskattningsvis 50–85 miljoner döda. Kriget utkämpades mellan två huvudsakliga militära allianser: Axelmakterna (främst Nazityskland, det fascistiska Italien och det kejserliga Japan) och de Allierade (främst Storbritannien, Frankrike, Sovjetunionen och USA). Kriget hade sina rötter i olösta konflikter efter första världskriget, Versaillesfredens hårda villkor mot Tyskland, den stora depressionens ekonomiska kaos, samt de aggressiva expansionsambitionerna hos de totalitära regimerna i Tyskland, Italien och Japan. Kriget i Europa inleddes den 1 september 1939 när Nazityskland invaderade Polen. Storbritannien och Frankrike förklarade då krig mot Tyskland. Under 1940 erövrade Tyskland snabbt Danmark, Norge, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike genom sin nya blixtkrigstaktik (Blitzkrieg). Storbritannien stod ensamt mot Tyskland och utsattes för intensiva flygbombningar (Blitzen) men lyckades försvara sig i Slaget om Storbritannien. Kriget utvidgades 1941 när Tyskland invaderade Sovjetunionen (Operation Barbarossa) i juni, och Japan attackerade den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december, vilket drog in USA i kriget på de Allierades sida. Kriget blev nu en global konflikt som utkämpades i Europa, Nordafrika, Östasien och Stilla havet. Vändpunkterna i kriget kom 1942–1943: Slaget vid Midway i Stilla havet (USA besegrade Japan), Slaget vid el-Alamein i Nordafrika (britterna besegrade tysk-italienska styrkor) och framför allt Slaget vid Stalingrad på östfronten (Sovjetunionen besegrade och omringade den tyska 6:e armén). Efter dessa segrar började de Allierade pressa tillbaka Axelmakterna. De Allierade landsteg i Italien 1943 (vilket ledde till Mussolinis fall) och i Normandie på D-dagen den 6 juni 1944, vilket öppnade en andra front i Västeuropa. Sovjetunionen avancerade samtidigt från öster. Tyskland kapitulerade villkorslöst den 8 maj 1945 (VE-dagen, Victory in Europe Day) efter Hitlers självmord i Berlin. Kriget i Stilla havet fortsatte dock. USA använde en strategi med "island hopping" för att närma sig Japan. Efter intensiva strider och enorma förluster på båda sidor (t.ex. vid Iwo Jima och Okinawa), och efter att Japan vägrat kapitulera, fällde USA atombomber över städerna Hiroshima (6 augusti) och Nagasaki (9 augusti) 1945. Detta, tillsammans med Sovjetunionens krigsförklaring mot Japan, ledde till Japans kapitulation den 15 augusti 1945 (VJ-dagen, Victory over Japan Day), vilket formellt avslutade andra världskriget. Kriget kännetecknades av en aldrig tidigare skådad brutalitet, inklusive systematisk terrorbombning av städer, krigsförbrytelser och folkmord, framför allt Förintelsen – Nazitysklands systematiska massmord på cirka sex miljoner judar och miljontals andra (romer, homosexuella, politiska motståndare, funktionshindrade).

Sammanfattning

Kalla kriget var en period av spänningar, kapprustning (särskilt med kärnvapen) och proxykrig (konflikter där supermakterna stödde olika sidor, t.ex. Koreakriget, Vietnamkriget, Afghanistan). Militärallianserna NATO (väst) och Warszawapakten (öst) stod mot varandra. Viktiga kriser inkluderar Berlinblockaden, Kubakrisen och byggandet av Berlinmuren. Kriget slutade med Sovjetunionens kollaps 1991.

Sammanfattning

Under decennierna efter andra världskriget blev de flesta kolonierna självständiga stater, antingen genom fredliga förhandlingar (t.ex. Indien 1947) eller genom väpnade konflikter (t.ex. Algeriet, Vietnam). Processen var ofta komplicerad och ledde ibland till nya konflikter och instabilitet i de nya staterna, delvis på grund av godtyckligt dragna koloniala gränser.

Sammanfattning

Apartheidsystemet innebar lagstadgad segregation inom alla samhällsområden (boende, utbildning, sjukvård, politik), begränsade rättigheter för icke-vita och brutalt undertryckande av motstånd. Organisationer som ANC (African National Congress) ledde kampen mot apartheid, både inom landet (protester, strejker) och internationellt (bojkotter, sanktioner). Nelson Mandela blev en symbol för motståndet under sina 27 år i fängelse.

Sammanfattning

Samarbetet inleddes med Kol- och stålunionen 1951 mellan sex länder (Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg). Genom Romfördraget 1957 bildades Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (EEG), som syftade till att skapa en gemensam marknad. Samarbetet har gradvis fördjupats och utvidgats till att omfatta fler länder och politikområden. Genom Maastrichtfördraget 1992 bildades Europeiska Unionen (EU), och senare infördes en gemensam valuta (euron) och ett utökat politiskt samarbete.

Sammanfattning

Under 1960- och 70-talen växte en modern miljörörelse fram, inspirerad av böcker som Rachel Carsons "Tyst vår". FN:s första miljökonferens hölls i Stockholm 1972. Medvetenheten ökade om globala problem som ozonlagrets uttunning och surt regn. Från 1980-talet har klimatförändringarna (den globala uppvärmningen orsakad av utsläpp av växthusgaser) blivit den dominerande miljöfrågan, vilket lett till internationella avtal som Kyotoprotokollet och Parisavtalet.

Sammanfattning

Under 1980-talet blev persondatorer vanligare. På 1990-talet slog World Wide Web (WWW) igenom och gjorde internet tillgängligt för allmänheten. Detta ledde till en explosion av information och nya kommunikationsmöjligheter (e-post, chatt). Under 2000-talet har mobila enheter (smartphones, surfplattor), sociala medier och molntjänster ytterligare transformerat hur vi lever, arbetar och kommunicerar.

Sammanfattning

Modern globalisering kännetecknas av ökad internationell handel, globala produktionskedjor, snabba finansiella flöden, ökad migration och kulturellt utbyte över gränserna. Multinationella företag och internationella organisationer (som WTO, IMF) spelar en viktig roll. Globaliseringen har lett till ökad ekonomisk tillväxt i många delar av världen, men också till ökad konkurrens, ojämlikhet och oro för förlust av nationell identitet och kontroll.

Sammanfattning

När Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991 utbröt krig. Kriget i Kroatien följdes av det ännu blodigare kriget i Bosnien-Hercegovina (1992-95), som kännetecknades av etnisk rensning och folkmord (Srebrenica). Senare utbröt även krig i Kosovo (1998-99). Internationella interventioner (FN, NATO) bidrog till att avsluta krigen, men till ett högt pris.

Sammanfattning

Efter att president Habyarimanas (hutu) flygplan sköts ner i april 1994 inledde hutu-extremister ett systematiskt folkmord på tutsier och moderata hutuer. Under cirka 100 dagar mördades uppskattningsvis 800 000 människor, främst med machetes och andra enkla vapen. Världssamfundet kritiserades för sin passivitet.

Sammanfattning

Terroristattacker som 11 september-attackerna mot USA 2001, bombdåden i Madrid 2004 och London 2005, samt IS attacker i Paris 2015 och på andra platser, har chockat världen. Dessa grupper utnyttjar globaliseringen och internet för att sprida propaganda, rekrytera medlemmar och planera attacker. Som svar har många länder skärpt säkerhetslagstiftning och inlett militära interventioner (t.ex. "kriget mot terrorismen").

Sammanfattning

När bostadspriserna i USA började falla och låntagare inte kunde betala sina lån, kollapsade värdet på dessa finansiella instrument. Detta ledde till en kreditkris och att stora finansinstitut som Lehman Brothers gick i konkurs hösten 2008. Krisen spred sig globalt och orsakade en djup lågkonjunktur, ökad arbetslöshet och stora statliga räddningspaket för banker.

Sammanfattning

Protestvågen startade i Tunisien i december 2010 och spred sig snabbt till andra länder som Egypten, Libyen, Jemen, Bahrain och Syrien. Folkliga protester krävde demokrati och regimförändringar. I Tunisien och Egypten tvingades ledarna bort relativt snabbt, medan protesterna i Libyen och Syrien ledde till blodiga inbördeskrig. Resultaten av arabiska våren har varit blandade, med viss demokratisering men också ökad instabilitet och konflikter i regionen.

Sammanfattning

Under Mao genomfördes radikala kommunistiska experiment som Stora språnget och Kulturrevolutionen, vilka orsakade enormt lidande och miljontals dödsfall. Efter Maos död 1976 inledde Deng Xiaoping ekonomiska reformer som öppnade Kina mot omvärlden och införde marknadsekonomiska inslag under fortsatt kommunistiskt enpartistyre. Detta har lett till en dramatisk ekonomisk tillväxt som lyft hundratals miljoner ur fattigdom och gjort Kina till en global ekonomisk och politisk stormakt. Samtidigt kvarstår brister i mänskliga rättigheter och demokrati.

Sammanfattning

Central är Israel-Palestina-konflikten, som startade med staten Israels bildande 1948 och har lett till flera krig och en olöst situation för palestinierna. Andra stora konflikter inkluderar Iran-Irak-kriget (1980-88), Gulfkriget (1990-91), Irakkriget (från 2003) och inbördeskriget i Syrien (från 2011). Framväxten av extremistgrupper som IS har ytterligare destabiliserat regionen. Konflikterna har orsakat enormt mänskligt lidande och stora flyktingströmmar.

Sammanfattning

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948 och har följts av flera internationella konventioner. Demokratin spreds till många länder under efterkrigstiden, särskilt efter Kalla krigets slut ("tredje vågens demokratisering"). Samtidigt utmanas demokratin och mänskliga rättigheter fortfarande i många delar av världen av auktoritära regimer, konflikter och fattigdom. Internationella organisationer och civilsamhällesorganisationer (NGO:er) arbetar för att främja och försvara dessa värden.