Historia 7-9: Studiematerial

Utförlig Beskrivning

Under 1800-talet växte nationalismen fram som en kraftfull politisk ideologi i Europa. Nationalismen bygger på idén om att människor som delar samma språk, kultur, historia och/eller territorium utgör en nation och bör ha en egen självständig stat. Denna idé inspirerades av franska revolutionen och romantikens betoning på folkets unika karaktär och historia.

Nationalismen fungerade både som en enande och en splittrande kraft. I Tyskland och Italien, som var splittrade i många småstater, ledde nationalismen till enandeprocesser som kulminerade i skapandet av de enade staterna Tyskland (1871) och Italien (1861/1870). I multinationella imperier som Österrike-Ungern och Osmanska riket ledde nationalismen istället till ökade spänningar och självständighetssträvanden bland olika folkgrupper (t.ex. ungrare, tjecker, serber, greker).

Samtidigt med nationalismens framväxt intensifierades den europeiska imperialismen, särskilt under perioden ca 1870–1914 ("den nya imperialismen"). Industrialiseringen skapade ett behov av råvaror och nya marknader för industrivaror. Nationalismen och en känsla av europeisk överlägsenhet (rasism, socialdarwinism, "den vite mannens börda") gav ideologiska motiv för att erövra och styra över andra folk. Teknologiska framsteg inom vapenteknik och medicin (t.ex. kinin mot malaria) gav européerna ett övertag.

Kapplöpningen om Afrika var särskilt intensiv. Vid Berlinkonferensen 1884–1885 delade de europeiska stormakterna upp större delen av Afrika mellan sig utan hänsyn till befintliga gränser eller folkgrupper. Storbritannien och Frankrike skaffade sig de största kolonialväldena, men även Belgien (Kongofristaten, senare Belgiska Kongo), Tyskland, Italien och Portugal deltog i uppdelningen. Endast Etiopien och Liberia förblev formellt självständiga.

I Asien expanderade Storbritannien sitt välde i Indien ("juvelen i kronan"), Burma och Malackahalvön. Frankrike erövrade Indokina (Vietnam, Kambodja, Laos). Nederländerna kontrollerade Indonesien. Kina försvagades och tvingades öppna sig för europeisk handel och inflytande efter Opiumkrigen. Även USA och Japan deltog i den imperialistiska expansionen i Stilla havet och Östasien.

Imperialismen innebar politiskt förtryck, ekonomisk exploatering och kulturell påverkan i kolonierna. Den ledde till motstånd och uppror, men också till att nya infrastrukturer (järnvägar, hamnar) byggdes och att västerländska idéer och utbildningssystem spreds. Rivaliteten mellan de imperialistiska stormakterna bidrog starkt till de spänningar som ledde fram till första världskriget.

Viktiga Personer

• Otto von Bismarck: Preussisk statsman som enade Tyskland (1815–1898).
• Giuseppe Garibaldi: Italiensk nationalist och frihetskämpe, centralfigur i Italiens enande (1807–1882).
• Camillo di Cavour: Kungariket Sardiniens premiärminister, arkitekten bakom Italiens enande (1810–1861).
• Drottning Victoria: Storbritanniens monark under imperiets höjdpunkt (1819–1901).
• Leopold II: Belgiens kung, personlig ägare av den brutalt exploaterade Kongofristaten (1835–1909).
• Cecil Rhodes: Brittisk imperialist och affärsman i södra Afrika, drömde om ett brittiskt imperium "från Kap till Kairo" (1853–1902).
• Jules Ferry: Fransk politiker som starkt förespråkade fransk kolonialexpansion (1832–1893).

Viktiga Platser

• Tyskland (Berlin, Versailles): Centrum för Tysklands enande.
• Italien (Rom, Turin): Centrum för Italiens enande.
• Österrike-Ungern (Wien, Budapest): Multinationellt imperium präglat av nationalistiska spänningar.
• Balkanhalvön: Område med starka nationalistiska strävanden och stormaktsrivalitet ("Europas krutdurk").
• Afrika: Kontinent som till största delen koloniserades under "kapplöpningen om Afrika".
• Kongofristaten (Belgiska Kongo): Område känt för brutal exploatering under Leopold II.
• Indien: Storbritanniens viktigaste koloni.
• Indokina: Franskt kolonialområde.
• Kina: Försvagat rike som utsattes för imperialistiskt tryck (Opiumkrigen, Boxarupproret).
• Suezkanalen (Egypten): Strategiskt viktig kanal som kontrollerades av Storbritannien.

Viktiga Byggnader/Konstruktioner/Begrepp

• Nationalstaten: Stat baserad på idén om en gemensam nation.
• Risorgimento: Italienska termen för Italiens enande.
• Realpolitik: Maktpolitik baserad på praktiska överväganden snarare än ideologi (förknippas med Bismarck).
• Imperialism: En stats strävan att utöka sitt politiska och ekonomiska inflytande över andra territorier.
• Kolonialism: Etablering och upprätthållande av kolonier.
• Kapplöpningen om Afrika: Den intensiva uppdelningen av Afrika mellan europeiska makter.
• Berlinkonferensen (1884–1885): Möte där spelreglerna för Afrikas uppdelning fastställdes.
• Socialdarwinism: Pseudovetenskaplig teori som tillämpade Darwins idéer om naturligt urval på mänskliga samhällen för att rättfärdiga imperialism och rasism.
• "Den vite mannens börda": Rasistisk idé om att européer hade en plikt att "civilisera" andra folk (populariserad av Rudyard Kipling).
• Opiumkrigen: Krig mellan Storbritannien och Kina om opiumhandeln och handelsrättigheter.
• Sepoyupproret (Indien, 1857): Stort indiskt uppror mot det brittiska styret.

Historisk Betydelse och Påverkan

Nationalismen och imperialismen formade i grunden 1800-talets och det tidiga 1900-talets värld. Nationalismen skapade nya stater men också konflikter som bidrog till första världskrigets utbrott. Imperialismen lade stora delar av världen under europeiskt styre, vilket ledde till exploatering och förtryck men också till spridning av teknologi och idéer. De godtyckliga gränser som drogs under kolonialtiden har skapat långvariga problem i många postkoloniala stater. Arvet från imperialismen, inklusive ekonomisk ojämlikhet och rasistiska strukturer, påverkar fortfarande relationerna mellan olika delar av världen idag. Motståndet mot imperialismen lade grunden för de avkoloniseringsrörelser som skulle bli framgångsrika efter andra världskriget.

← Tillbaka till Sammanfattningar